Vi har aldrig haft det så. För oss är skolan lika med ångest, en massa krav och jobbiga dagar.
Dessutom en massa ostruktur första dagarna för man skall ”lära känna” varandra och leka lekar. Ett schema är i grund och botten en trygghet för den som behöver struktur. När väl ”lekandet” är över kommer kraven och det är då mörkret närmar sig. Hur många veckor skall vi orka denna termin?
För oss är inte en ny skolväska en bra grej. Nej den gamla väskan finns det en struktur i. Det är viktigt att allt är på samma sätt och att busskortet alltid ligger på samma ställe, nycklarna och iPaden i sitt fack. Så på frågan om sonen önskar sig något nytt inför skolstarten så är svaret: Nej, jag har det jag behöver.
I svaret finns det ett lugn som jag inte har sett på 10 veckor.
Jag ser hur rutinerna från våren kommer till liv igen…
Klädvalet på kvällen, duschen och strukturen med väskan, morgonrutinen med att ”snooza” klockan i 15 minuter innan man går upp. Frukosten ser ut på samma sätt: Hönökaka, Oboy, iPad och Youtube.
Frågan är nu bara hur länge, hur skall vi nå skolmålen, hur många betyg kommer vi att kunna få ordning på och framför allt hur länge orkar vi? Min tappra kille är en kämpe som har fått utstå så många orättvisor under så många år, men med diagnosen sedan två år tillbaka så hoppas vi nu. Vi vill tro att skolan äntligen har förstått vad som krävs för att få sonen att orka och att utstå en skolgång. Oron för betygen som skall ta honom till gymnasiet gror och jag tror att det gör det för honom med. En högfungerande autism, en överintelligent kille, med svårigheter kring oreda och orättvisor (fusk), hög integritet och oerhört social men lite svårt för skolmiljön. Varför är det så svårt att få till det så att det fungerar?
Älste sonen har längtat efter skolstarten, gymnasium… Ett program han valt själv! För första gången så ser jag en motivation. Kanske finner han nu ”den rätta känslan” och pluggar hårt för sina betyg. En smart kille med oerhört lätt för sig. Musik och teater… kan man bli något av ett sådant gymnasium val? Klokare, gladare och att lära sig mer om sig själv förhoppningsvis. Självklart kommer han att läsa grundämnen precis som övriga program och få med sig en gymnasiekompetens. Det viktigaste nu är att han får utvecklas och lära sig mer om livet. Vi ser hemma hur det går framåt, planeringen börjar att finnas där (fastän han inte själv ser det). Igår gjorde han pannkakssmet på kvällen för att han ville ha det till frukost idag. Han bättrar på minnet genom att påminna mig om saker, och det kommer små SMS om att det saknas saker i köket och bättre därtill är att han faktiskt går och handlar när han behöver mjölk.
Tilltron på livet är stor och förutsättningarna för en bra höst finns. Nu hoppas jag och hjälp mig gärna att hålla tummarna att vi inte kör i diket första veckan. Önskan om att bägge sönerna skall trivas med sina klasskamrater och lärare, samt att skoluppgifterna skall flyta på och att vi slipper allt tjat hemma. Låter det som en önskedröm? Ja, men man kan ju aldrig sluta hoppas.
”Om du kan drömma det så kan du göra det.” (Walt Disney)
//Mamma Helena