Att inspirera eller inspireras

Att inspirera eller inspireras
I tidig ålder insåg jag att jag älskar att stå på scen, att uppträda och underhålla andra. Allt ifrån att vara aktiv på skolavslutningar (redan på lågstadiet) till uppträdande på diskon med olika dansshower som vi koreograferade tillsammans jag och min bästa väninna. Många av mina nära och kära beskrev mig som en”teater-apa” när jag var barn/ungdom.
Fast det handlar ju inte alltid om att man måste stå på scen eller synas. Det kan ju även vara ett sätt att synas när man får vara delaktig i sammanhanget som t ex att vara lagkapten i fotbollslaget eller ordförande i elevrådet. Att få driva frågor som sedan kommer att påverka framtiden eller gruppen gör att engagemanget ökar. Varför är det då så viktigt att få vara delaktig? Varför är det alltid jag som räcker upp handen på föräldrarmötena och tar på mig att vara klassmamma, kontaktmamma i innebandyn eller ordförande i Bostadsrättsföreningen.
Jag har alltid varit extremt aktiv i alla de sammanhang som jag befinner mig i och någonstans hittar jag energi och ork för att inspirera och driva dessa frågor.
Så här står jag nu mitt i livet och har nog en liten kris. Det går inte en dag utan att jag funderar på framtiden om vad jag vill och vad skall jag göra i resten av mitt liv.
I min analys så ser jag tillbaka på vad jag åstadkommit och ni har fått en glimt av det ovan. Det jag känner är att jag vill fortsätta utvecklas med mina kollegor och utveckla de människor som jag möter både i yrket och i min vardag. Att arbeta på en arbetsplats där man inte får vara en del av utvecklingen av verksamheten är för mig helt otänkbart.
Jag hade en fantastisk period i livet då jag arbetade som datalärare; jag mötte människor i alla åldrar, ja till och med barn. Det var en fantastisk resa och jag kunde träffa allt från 50-100 personer i veckan. Alla dessa möten fick mig att inse att det fanns de som ville inspireras av min kunskap medan de fanns andra som var oerhört skeptiska till datorn som verktyg och många av de fick man jobba lite extra med. Jag mötte människor som jag ännu idag håller kontakt med. Det var en personlig resa att driva eget bolag och utveckla människor. Kanske kan vara något att satsa på igen…
Inspirera eller att inspireras är en stor del av mitt liv.
Lika mycket som jag vill inspirera så vill jag inspireras av andra. Idag har vi haft utbildning på jobbet, en inhyrd lärare som utbildar oss i ett system. Jag som ”lärare” analyserar upplägg och personlighet under timmarna och inser att vissa lärare saknar både pedagogisk ådra, inte förmågan att lyssna av gruppen/behovet och dessutom så kan det ju vara bra om läraren inte bara älskar att höra sin röst. Utbildningen har varit bra missförstå mig rätt men det är verkligen skillnad på lärare och lärare.
Igår träffade jag min lärare i Företagsekonomi 2 (som jag läser på kvällarna) en äldre kvinna med över 30 år som lärare och en gedigen utbildning inom ämnet. 80 min rasslade iväg och med lugn och metodisk röst guidade hon oss igenom marknadsföring och tankar kring det. En verklighetsanknytning till ämnet med vettigt resonemang. Ser redan framemot nästa tillfälle.
Parallellen till detta blir hur jag som instruktör/coach vill entusiasmera mina deltagare, att vara en förebild och visa alternativ i alla de lägen som behövs för att utveckla gruppen. Jag funderar mycket på vad som gör att jag gång på gång går in i salen full av energi och vill så mycket… Det finns säkert de deltagare som tänker; oj vad hon är jobbig att lyssna på, måste hon gapa så mycket osv. Förhoppningsvis stannar de som gillar mig som ledare och känner den känslan som jag vill förmedla. För mig är det viktigt att förmedla glädje, god teknik och att vara en förebild i allt jag gör.
Hur viktigt är då det jag säger, om det jag gör är rätt? För mig blir ju kunskapen viktig och att instruktören/läraren vet vad han eller hon pratar om och inte bara kör sitt ”race”. Kommunikationen mellan två indivder eller lärare och elever är ju det som driver mig… Jag inser mer och mer att för mig är ledarskap inte bara att leda utan att istället lyfta den grupp som man arbetar med eller möter.
Så lärare, instruktör, coach, chef eller bara god vän, vi har alla i uppdrag att utveckla/inspirera varandra.
Min framtid kommer troligen att innehålla ledarskap/coach, det är där jag brinner, i mötet med andra människor.
”Att leva i världen utan att komma till insikt om dess mening är som att gå omkring i ett stort bibliotek utan att röra vid böckerna.” (Okänd)
//Helena

COACHIT Facebook

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *