Vad är det egentligen som gör att man låter vissa människor i sin omgivning påverka en till det negativa och vissa lockar det bästa ur dig?
En del behöver bara maila för att du skall känna att det finns ”dåliga vibbar” i e-posten, medan andra räcker att man har läst första raden så småler man för sig själv. En del människor räcker det att man träffar så känns det jobbigt medan andra vill man bara krama.
Är det tolkningsförmågan som har en bugg eller är det så att hur vi uppför oss är det som präglar tonen i t ex e-post eller kanske ett Facebook-inlägg? Hur stor inverkan har vårt yttre, uppsyn, klädsel, kroppsspråk? De människor jag möter i min vardag är säljare och konsulter – välklädda och trevliga. Hjälper det dom i deras dialog med mig? Nej, jag tror inte det… Man skalar av och lyssnar på vad dom har att säga. Vissa människor kan förmedla budskap och sälja sig själva medan andra har man sågat efter bara några minuter. Vad beror det på?
Är dom inte sig själva? Är kläderna bara en fasad? Kanske hade säljaren som kom i kläderna som han valt själv kunnat agera som sig själv istället för att utge sig för att vara något helt annat.
Vilken bild ger jag de människor jag möter? Ena stunden kostym, andra lycra (träningskläder), kycklingdräkt eller varför inte Batgirl-dräkten. Vad säger det om mig? Att jag är osäker som person och har en splittrad identitet? Nej, det tror jag inte men jag känner mig faktiskt lika bekväm i alla fyra plaggen. Jag är jag och gillar man inte det så gillar man nog inte mig.
Jag har under det senaste året försökt att lära mig att ”inte läsa tankar” utan istället fråga. Det är inte alltid jag frågar personen ifråga utan kanske någon i dess närhet. Om jag inte frågar så grubblar jag och oftast (inte alltid) så tolkar jag det jag grubblar till det negativa. Lyfter jag frågan till Dennis och kanske läser SMS:et för honom så säger han men så tänker inte jag… Vad är det då som gör att vi har så olika bild av innehållet?
Jag anser mig själv vara extremt positiv och egentligen borde ju min tolkningsförmåga av andra människor också vara positiv?! Visst är detta underligt? Jag börjar nu grubbla på det jag skriver och tänker att kanske är det så att man tolkar det negativt för man vågar inte hoppas på att det skall vara något positivt? Är det en rädsla då?
Orädd är ett ord som jag gärna sätter likhetstecken ihop med mitt namn. Varför denna rädsla att tolka fel? Varför inte ställa frågan direkt och fråga; Hur tänker du där? Vad menar du? eller varför inte fråga personen om det är något som inte är OK?
Att vara rak och säga vad man tycker är något som jag har fått lära mig sedan jag var liten och det är inte alltid det är postivt men jag tror att det är en egenskap som min omgivning (oftast) uppskattar. Jag försöker att jobba med feedback både på jobbet och hemma för att utveckla de människor jag har runt omkring mig… men vem utvecklar mig?
Så vad kan jag lära mig om mig själv och av andra? Att läsa tankar är aldrig bra, för det går ju inte… Det värsta som kan hända om man frågar är att man får ett negativt svar eller en ilsken kommentar, men man kan ju också ha helt fel och på så vis gått och grubblat i onödan och lagt energin på fel saker.
Rätt fokus framåt, så blir detta toppen!
”Jag samlar inte mina tankar, jag sprider dom” (okänd)
//Helena