Livet tar oss igenom utmaningar av olika smak, storlekar och dignitet.
Att vara förälder är absolut den största utmaningen. Det är den svåraste berg-och-dalbanan jag har åkt och backarna känns långa både uppför och nerför. Värst är det när man är på väg ner och det börjar göra ont i magen och det känns som att backen aldrig kommer att ta slut.
Oron för en tonåring som bryter sig loss är så stor att det är svårt att sätta ord på den; rätt kompisar, rätt regler, rätt förutsättningar, fel kompisar, fel beslut, tillräcklig mamma, ej anklagande, sätta gränser, släppa på gränser…. Listan är lång och gedigen och tenderar tyvärr till attt bli längre ju äldre ”barnen” blir.
Hur skall man förhålla sig till tonåring som tydligt markerar att mamma inte existerar i vardagen. Skall man tvinga dom att gå med och bada… följa med på släktkalas… osv. Det känns som att man är mest ivägen och hela tiden vill lägga sig i. Gör man det för att man måste eller för att man har svårt att släppa taget?
Tankarna kring att sönerna skall hamna i fel sällskap, ta fel beslut, hamna i missbruk, bli kriminella osv finns där men samtidigt som tilltron till mig själv är större än så. Jag har varit en bra mamma som förmedlat budskapet om vad som är rätt och fel, eller?! Kommer dom ihåg allt jag sagt för att förbereda dom på vuxenvärlden?
Frågan är nu bara när jag skall landa i att dom börjar bli stora och det är svårt att bromsa utvecklingen? Jag vill att dom skall blir självständiga och ta egna beslut. Jag vill att dom skall umgås med kompisar och inte hänga hemma vid datorn. Jag vill att dom skall vara aktiva, röra på sig och hitta en naturlig glädje till träning.
Skall man oroa sig eller skall man ha en plan för vad man gör om det blir fel? Är det försent då?
Att gå och oroa sig är aldrig bra men samtidigt så vill jag ju inte att något skall hända dom.
Att gå och oroa sig är aldrig bra men samtidigt så vill jag ju inte att något skall hända dom.
En sak är säker; som förälder är det alltid nya saker att ta ställning till och inget barn är det andra likt. Behoven ser olika ut och mina två killar har definitivt helt olika världsbild. En tror på ordning och reda medans den andra tror på kaos (det kan man enkelt se genom att titta in i deras rum). Dom är olika på många sätt men ändå så otroligt lika när det gäller deras temperament, vilja och envishet (vet inte vem dom har fått det efter).
Jag har förmånen att få fostra två underbara killar och hoppas att jag gör rätt när jag fattar beslut, åt dom, med dom och vid de få tillfällen jag låter dom fatta besluten själva. Jag kommer att oroa mig och ligga sömnlös om nätterna under många år till men jag kan inte låsa in dom och skydda dom från omvärlden. Jag får bara hålla tummarna att värderingarna vi (Dennis och jag) har givit dom finns med och att dom vågar tro på sig själva och inte låter andra påverka dom.
”Livet är en labyrint. Man måste gå vilse några gånger för att hitta rätt.”
//Mamma Helena
COACHIT Facebook