Ont i magen… Nu dör jag!
Natten mellan lördagen och söndagen inleddes i fosterställning på golvet i badrummet men efter att insett att jag inte kommer att kräkas så tog jag mig till sängen. Hur jag lyckades somna är en gåta men det gick. Vaknade tidigt söndagens morgon med samma smärta och väl i badrummet svimmade jag. Vaknade upp sjöblöt och tog mig tillbaka till sovrummet. Kramperna i buken fick mig att vända tillbaka till badrummet igen men denna gång svimmade jag i sovrummet. Dennis fick ringa 112 och en kort tid därefter dök ambulansen upp. Två fantastiska tjejer som tog hand om mig och trots att jag helst ville gå ut till ambulansen så envisades dom med att jag skulle åka på en bår. I ambulansen har jag högt blodtryck, fryser och har en smärta som inte går att beskriva. Trodde en lång stund att nu dör jag. In på akuten i Alingsås och där…
En dag som inte blev som den skulle
Som mamma till ett barn med speciella behov har jag lärt mig att överraskningsmetoden fungerar inte och inte heller långa möten med lärare, kuratorer eller andra ”tråkiga” instanser. Så med ont i magen säger jag godmorgon till sonen och önskar honom en trevlig dag. Jag säger det då igen (vet inte vilken gång i ordningen) att vi syns på pizzerian vid stationen klockan 12.00 där vi skall träffa ansvarig lärare. Åker till jobbet med tåget och börjar att jobba. Första SMS:t kom klockan 09.06: ”Måste jag seriöst äta pizza med min lärare? -.-” Min plan var att ta mötet utanför skolan för att undvika ”det formella”, tråkiga och allt det andra som sonen förknippar dessa möten med. Vi hade pratat om det i 14 dagar så det var verkligen ingen överraskning. Efter att ha SMS:at hela förmiddagen och dessutom försök till samtal över telefon (inget svar, trycker bort samtalet), åker…
Pepp, motivation eller tjat?!
Någonstans hittar man drivkraft eller motivation men var finns den egentligen? När barnen var små pratade vi om en ”morot” tills min yngste son utbrister ”jag gillar inte morötter”. (Likheten med en muta var inte helt klar för honom.) Är det viktigt att man känner att man får något för det man gör? – Om jag städar mitt rum vad får jag då? Svar: en glad mamma :-) Kanske inte det svaret en tonåring född på 90-talet vill ha utan förväntar sig självklart 20 spänn eller något i den stilen. Skall man avlöna barnen för diskmaskins-urplockning, dammsugning eller gräsklipping? Jag försöker motivera med pengar, mer internettid eller annan muta för att få hjälp med bl a tunga jobb i trädgården men ibland hjälper inte mutorna utan man får svaret att dom är redan nöjda med det dom har… Då får mamma bära själv. Fast är det OK att man kan…
Nu är dagen här…
Dagen som så många barn längtar efter. Dagen då man vill ha ny skolväska, nya kläder och längtar efter att få slå in skolböckerna i någon nytt papper med döskallar eller Hello Kitty. Vi har aldrig haft det så. För oss är skolan lika med ångest, en massa krav och jobbiga dagar. Dessutom en massa ostruktur första dagarna för man skall ”lära känna” varandra och leka lekar. Ett schema är i grund och botten en trygghet för den som behöver struktur. När väl ”lekandet” är över kommer kraven och det är då mörkret närmar sig. Hur många veckor skall vi orka denna termin? För oss är inte en ny skolväska en bra grej. Nej den gamla väskan finns det en struktur i. Det är viktigt att allt är på samma sätt och att busskortet alltid ligger på samma ställe, nycklarna och iPaden i sitt fack. Så på frågan om sonen…
Vänskap
Vad är en vän? Vem är din bästa vän? Vad är skillnaden på en kompis och en vän? Vänner växer inte på träd men man måste underhålla och sköta vänskapen. Liksom en planta eller växt är det viktigt att ”göda” vänskapen och pyssla om den. En bra vän finns kvar även om tiden går och man inte träffas eller hörs av. Men en vänskap måste vara tvåsidig, den kan inte bygga på att det bara är en som vill. Vän eller väninna, oavsett så betyder de något att veta att man alltid kan ringa. Kan en man ha en väninna fastän han har en fru? Eller tvärtom? Många av mina vänner är killar och jag upplever att de tllför något helt annat än mina väninnor. Kanske är det så att det finns ett annat perspektiv hos det motsatta könet. I dialogen får man lära sig mycket om sig själv men…
Kärlek vid första ögonkastet? eller inte?
Ni som känner mig och vet historien kring hur Dennis och jag träffades vet att det inte var kärlek vid första ögonkastet. Det var inte heller vänskap vid första ögonkastet utan en underlig dialog mellan två olika personer med helt olika världsbild. Vi träffades första gången i januari 2000 när vi skulle läsa in MCSE (Microsoftcertifieringen) och det var en utbildning som Komvux i Lerum anordnade. Det tog ett tag innan vi började prata med varandra och jag vet faktiskt inte när det var. Gruppen som vara sammansatt av olika människor med olika bakgrund var en trevlig grupp och dagarna tillsammans var mycket trevliga. Vår lärare Andreas är en person med mycket humor och lärde oss allt vi kan (det är vi tacksamma för idag). Det var nog någon gång under våren/sommaren (år 2000) som jag insåg att jag funnit en riktig vän. En vän som lyssnade och som stöttade mig.…
Att vara tonårsförälder…
Livet tar oss igenom utmaningar av olika smak, storlekar och dignitet. Att vara förälder är absolut den största utmaningen. Det är den svåraste berg-och-dalbanan jag har åkt och backarna känns långa både uppför och nerför. Värst är det när man är på väg ner och det börjar göra ont i magen och det känns som att backen aldrig kommer att ta slut. Oron för en tonåring som bryter sig loss är så stor att det är svårt att sätta ord på den; rätt kompisar, rätt regler, rätt förutsättningar, fel kompisar, fel beslut, tillräcklig mamma, ej anklagande, sätta gränser, släppa på gränser…. Listan är lång och gedigen och tenderar tyvärr till attt bli längre ju äldre ”barnen” blir. Hur skall man förhålla sig till tonåring som tydligt markerar att mamma inte existerar i vardagen. Skall man tvinga dom att gå med och bada… följa med på släktkalas… osv. Det känns som att…
Aldrig mer kommer du att springa…
Det var med ledsamma ögon barnen sa godnatt igår och kelade lite extra i soffan. Det var med lika tunga steg vi gick upp idag. Ett litet hopp tändes när du kom till mig i köket och viftade på svansen. Hungrig? Vill du ha något? Du får välja själv i kylskåpet, bara du äter. Köttbullar, wienerkorv, fläskfilé… Nej men två tunna skivor skinka gick ner sedan var det stopp fastän jag erbjöd dig hela paketet. Vatten ville du ha men bara så länge du slapp få nosen blött. Ett litet ledsamt ”voff” från dig och jag fyllde på skålen igen. Stegen till bilen var dom längsta och du gick så långsamt. Husse höll i kopplet och jag gick före. Tårarna brände bakom ögonlocken. Du satt bak i bilen och tittade på oss… Din husse och matte som sitter och gråter. Undrar om du förstod? Kände mig som världens största lipsill…