När det gäller…
… livet är sårbart… Att som förälder få ett samtal från polisen en sen tisdagskväll är min värsta mardröm. Inser att sönerna har förstått att deras mamma inte behöver dessa samtal och oftast när det gäller så ringer dom Dennis säkerligen för att skona mig. Tyvärr så kommer reaktionen ändå, denna gång två dygn senare efter att allt praktiskt var löst och vi landat hemma i att allt är OK. Ja, onsdagen flöt på även om den tillbringades i ett stort vakum av läkarbesök, telefonsamtal med kuratorer, försäkringsbolag osv nytt SIM-kort, beställning av körkortspapper, nytt bankkort osv. Allt detta jobb och alla dessa tårar för att två män rånade sonen och hans tre vänner förra tisdagen. Joakim hade 5:-, busskort, bankkort, körkort och en gammal iPhone 4… Istället fick vi ett tråkigt slut på påsklovet, sparkar över bröstkorg/revben (vilket resulterat i blod i urinen), en ledsen och nedstämd tonåring…
Reflektioner från tillvaron
Ni som träffar mig i min vardag vet att livet är långt ifrån en ”vardag” just nu. Att dubbelarbeta är något av det svåraste jag har gjort. Fast besluten att jag skall bilda mig en uppfattning om vad jag vill göra i framtiden parerar jag Mamma-rollen, IT-chefen, PT:n och gruppträningsinstruktören i ett fullspäckat schema dagar, kvällar och helger. Ja, just nu är det mycket men det är oerhört givande. Planer för framtiden smids och jag börjar hitta de guldkorn som jag vet är viktiga för att jag skall känna mig uppskattad och för att helt enkelt må bra i min yrkesroll. Att få utveckla människor, mötas och se hur de tar kliv framåt, driver mig. När jag möter motgångar driver det mig ännu mer framåt. Jag har en stor tilltro till mig själv och när det blåser stormar så vill jag bara åka med, gärna med dubbla segel och se…
Att följa sin dröm
Att göra det man vill och känna att nu är jag på rätt väg känns så bra. För första gången på länge ser jag ljuset i tunneln. Jag vet vad jag vill och nu är det dags att jobba för det. Skolan har startat och båda mina killar har lyckats komma upp på mornarna (vilket var den största oron inför skolstarten, nja kanske en smula överdrivet men…). Yngste sonen startar sitt sista år i grundskolan, 193 cm lång och kör moppe… Vart tog åren vägen? Äldste sonen börjar sitt andra år på gymnasiet och börjar bli vuxen. Det är också en viss tillfredställelse att se hur strukturen börjar falla på plats. Han planerar och har efter snart 10 år i skolan förstått att en planeringskalender är bra! Äntligen! vi har också börjat övningsköra och det kommer vi att fortsätta med hela hösten och förhoppningsvis har hela familjen körkort (av…
Jag blir….
Glad; …när jag får sova …när jag får äta regelbundet …när killarna gör som jag säger …när killarna träffar kompisar och aktiverar sig …när Molly kommer på besök …när någon annan lagar mat …när jag får träna Trist och gnällig; …när solen skiner och jag måste gå och jobba …när det inte blir som jag har tänkt mig …när jag är trött …när jag inte har ätit bra och regelbundet Ledsen; …när jag får kritik som jag inte förtjänar …när jag får reda på att det snackas skit bakom min rygg Stressad; …när det finns tidplaner som jag följer men andra gör det inte …när jag har ett tydligt mål men inte når dit pg a omgivningen …när saker måste göras men jag har ingen lust, typ städa Arg; …när jag blir stressad och ledsen… …när jag inte fått mat på 4 timmar …när jag kommer hem efter att…
Det blir inte alltid som man tänkt sig…
Med tonåringar som är 15 respektive 17 år gamla kan man aldrig riktigt veta hur dagen kommer att se ut. Saker som jag sett framemot under flera månader faller pladask av att dom faktiskt inte vill samma sak. Så här står jag med bilen full av packning; och yngste sonen tar moppen och åker åt ett helt annat håll än vad jag tänkt mig. Så den vecka som jag har semester och tänkt fira med att spendera i huset på Hönö får nog ställas in. Jag får troligen packa ur bilen igen och ägna mig åt att göra dagsturer till havet och min oas. Varför är det alltid jag som skall offras? Med 10 veckors sommarlov kunde man ju önskat att dom kunde stå ut med några dagar vid havet, inte för deras skull utan för min. Att sura och att fly är väl bästa sättet att undkomma och kanske…
Sommar, ledighet, träning och jobb
Varje sommar så får jag en känsla att jag vill göra så mycket. Planer ritas upp över underhåll av huset med trädgård, platser som jag vill besöka och andra saker som jag vill göra. Denna sommaren är inget undantag men till skillnad från övriga år så är det svårt att få med sig familjen. Killarna har sitt eget liv och de utflykter jag vill göra lockar inte alltid maken. Så jag får helt enkelt ta dagarna som dom kommer och göra det som känns bra för just den dagen. En stor fördel är att vi får lite hjälp hemma av äldste sonen som grejar med trådgården (sommarjobb), det gör att det blir lite enklare :-) Några veckor i stugan på Hönö blir det förstås, allt beroende på väder men några salta dopp vill jag förstås hinna med. Troligen får doppen bli i torrdräkten eftersom det finns att göra med slangar…
Ibland blir det som man tänkt sig…
I de bästa av alla världar får man allt man pekar på, har en fin familj, har de finaste vännerna, bra jobb och en hälsosam livsstil. Att träna har varit en stor del i hela mitt liv. Från att vara ett aktivt barn, till att spela fotboll, badminton mm så blev jag som 15-åring Aerobicinstruktör. Vi tränade i idrottshallar och i udda utrymmen men när jag år 1993 klev in på Lerums Sportcentrum (Bollhallen) och fick instruera insåg jag att detta är något jag verkligen älskar. Så det var så det startade, min idrottslärare var Aerobicinstruktör och blev min mentor. 1995 fick jag jobb på GSK Friskvård där jag fick en ny Mentor, Helena. Helena var en pigg tjej och tillsammans startade vi gymmets Aerobic-del (Stig Center). En kul resa och jobbig på flera olika sätt (men det skall vi inte gå in på här). Efter ett tag lämnade Helena…
Glädjen som blev till oro
Jag kände att jag måste få skriva lite om hur det har sett ut. Sonen som fyllde 15 år gick AM-utbildningen i början av februari och i samband med det sökte vi då lämplighetsintyg. Idag med facit i hand så borde jag gjort det långt tidigare. Trafikverket ville då att vi skall ha ett läkarintyg eftersom sonen har Asperger (högfungerande autism). Eftersom hans läkare på Habiliteringen hade slutat så ville den nya läkaren inte skriva något intyg utan krävde då en utredning. En utredning som krävde en remiss osv… Ni förstår ju (och kanske har ni läst min blogg tidigare) att allt detta tar tid. Efter utredning, kommer läkarintyget och efter samtal med en mycket tjänstvillig kvinna på Trafikverket så kommer lämplighetsintyget på bara några dagar. Vi bokar då teoriprov direkt. Första provet misslyckades och sonen upplevde att han inte fick tillräckligt med tid. Jag ansöker då om mer tid…
Flera olika möten
Under de senaste veckorna har jag mött människor i olika situationer, positioner och på olika platser. Inser ödmjukt att alla dessa olika människor spelar sina roller och följer ett förväntat mönster. De påverkar och en del berör medan andra skulle kunna lika gärna kunna bo på månen. På VD/IT-chefsträffen i förra veckan delades vi upp i grupper med hälften VD:S och hälften IT-chefer. Redan vid första samtalet så kunde jag se vem som var vem. Med rollen kommer en inställning eller kanske attityd. Att vara ansvarig, att leda en grupp, peka ut riktningen och framför allt finnas där när det finns frågeställningar är viktiga saker hos en chef. Men hur är det att vara en ledare? Ledaren i mig är en öppen, utåtriktad, positiv och framförallt en målinriktad stresstålig person. Chefen i mig är uppgiftsorienterad, drivande, entusiasmerande och övertygande. Ledaren/chefen ser framåt och vill se till gruppens bästa, att veta…
Förvåningen som blir…
…. När jag berättar om mina ansvarsområden på jobbet. Blicken som jag får när jag säger att det ”bara” är jag som jobbar med IT… Kommer förvåningen av att jag är kvinna eller för att jag är blond? När frågorna fortsätter och resonemanget förs kring strategier mm så utbrister personen mitt emot: ”- Imponerande!” Och ett ifrågasättande om vad som kan hända om jag blir sjuk, slutar eller om något akut händer. Att spendera en hel dag med ett helt gäng IT-chefer/CIO:er som jobbar inom kommun/landsting/myndighet får mig att inse att jag är minoritet, och att min roll som teknisk/strategisk/operativ/administrativt ansvarig IT-chef är en roll som väldigt få kvinnor innehar. Förutfattade meningar finns det alltid och som vanligt känner jag mig helt malplacerad och tänker att vad har jag gemensamt med alla dessa män. Men så kommer vi till ”runda-bords-diskussioner” och diskussionerna är intressanta. Man lyssnar och tar del av…