Som mamma till ett barn med speciella behov har jag lärt mig att överraskningsmetoden fungerar inte och inte heller långa möten med lärare, kuratorer eller andra ”tråkiga” instanser.
Så med ont i magen säger jag godmorgon till sonen och önskar honom en trevlig dag. Jag säger det då igen (vet inte vilken gång i ordningen) att vi syns på pizzerian vid stationen klockan 12.00 där vi skall träffa ansvarig lärare.
Åker till jobbet med tåget och börjar att jobba. Första SMS:t kom klockan 09.06: ”Måste jag seriöst äta pizza med min lärare? -.-”
Min plan var att ta mötet utanför skolan för att undvika ”det formella”, tråkiga och allt det andra som sonen förknippar dessa möten med. Vi hade pratat om det i 14 dagar så det var verkligen ingen överraskning.
Efter att ha SMS:at hela förmiddagen och dessutom försök till samtal över telefon (inget svar, trycker bort samtalet), åker jag mot Floda. Läraren får sonen att stanna i klassrummet och vi genomför mötet där. I 40 minuter sitter sonen med pannan mot bordet och deltager inte, visst han lyssnar och ibland rycker han på axlarna när vi ber om ett svar. Efter lite lirkande och samtal om andra saker sätter han sig upp och vi får då möjlighet att snabbt repetera det han redan hört.
Han är smart och har alla förutsättningar för att lyckas i livet men ibland kan mentala spärrar ställa till det.
Mötet är över och vi tar oss till frisören, ja jag tänkte att det var lika bra att klämma in det också. Frisörbesök tillhör inte heller favoritsysslorna men är inget bekymmer egentligen. Dessutom lyckades jag få till ett möte med sonens lägerledare (åker på läger en gång i månaden, en helg).
Mötet som vi har med lägerhandledaren avlöper på ett helt annat sätt, där märker man att det finns en dialog och jag kan bara luta mig tillbaka och ta del av samtalet dessa två emellan. 20 min senare är samtalet över och alla är nöjda.
Vad är skillanden då? Krav är det ju bägge ställena? Men arenan är annorlunda.
Så tre timmar, tre olika möten, pizza i bilen och därefter lite samtal när vi tvättar bilen… Jag är helt mentalt slut, vill bara gråta och hoppas att det dröjer länge innan jag måste utsätta min älskade son för detta.
//Mamma Helena
