Hinner inte med, springer så fort jag kan men känner att omgivningen hinner inte med!

Ibland tänker jag att jag lever ett alldeles för intensivt liv. Kanske är det dags att växla ner några växlar och ta det lite lugnt. Varje gång jag tänker så inser jag att det blir ganska tråkigt, jag blir tråkig och dessutom blir jag otrevlig.

Jag är ingen super-kvinna eller för den delen någon övermänniska men jag gillar när tempot är högt och det händer mycket. Har alltid levt efter uttrycket att stressa nej det gör jag inte, jag är effektiv.

För första gången på mycket länge så har jag faktiskt kännt att det blev för mycket. Visst jag har fortfarande varit positivt inställd till att det är nu det sker och jag befinner mig mitt i det men när målet väl kom så hände det något; jag tappade orken. Det har inte hänt på flera år och för första gången på länge kände jag hur hela alarmsystemet drog igång!

Vad är det som gör att jag känner mig så stressad? Varför triggar det igång nu? Funderar och kan inte riktigt släppa tanken på att det blev för mycket att jobba heltid, extra och dessutom plugga. Nu är kursen över och förhoppningsvis kan jag släppa det ett litet tag. Nästa del är i december och det ser jag så mycket framemot.
En annan del är att jag kräver en viss mängd kommunikation från omgivningen. När svaren inte kommer och jag inte kommer vidare så blir jag oerhört stressad.

Men varför känner jag mig så orolig i kroppen? Är det stress eller är det att framtiden är oviss?

Något som stressar mig är när det hänger en massa i luften, inga besked, ingen möjlighet att påverka. Det är mycket på jobbet och jag känner verkligen hur mycket lättare det blir för varje beslut som fattas (på högre ort) och jag kan gå vidare i projekten.

Frustrationen över att mer och mer lämnas utanför, att inte få ta del av deras tankar och hur livet är. Dom pratar väl förhoppningsvis med kompisarna istället. Vet att det inte är så lätt att prata med sin mamma som kille men jag är ju faktiskt den förälder dom har. Dennis ställer upp och lyssnar och jag vet att åtminstone Joakim pratar med honom. Varför oroar sig mamma?! Jo, men det är väl min skyldighet? eller?

Så nu när jag varit hemma ett dygn med migrän och sedan jobbat en dag så inser jag att ”efter-tenta-måendet” är borta och jag kryper sakta tillbaka i min kostym och jobbar på. Nya tag och siktet rakt fram. Vart skall jag ta vägen, vart vill jag arbeta och hur vill jag att min framtid skall se ut…
Utbildningen jag går kommer att ge mig en möjlighet att byta karriär, men är inte helt säker på att jag vill det som det ser ut just nu. Allt hänger på hur den närmsta månaden utformas.

Till alla er där ute som påverkar mig just nu och läser detta, antingen så behöver ni växla upp eller inse att jag just nu har ett fokus på något som var längesedan – mig själv!!

”När andra pratar om framtiden, så jobbar jag med den!”

//Helena

COACHIT Facebook