Ni som känner mig och vet historien kring hur Dennis och jag träffades vet att det inte var kärlek vid första ögonkastet. Det var inte heller vänskap vid första ögonkastet utan en underlig dialog mellan två olika personer med helt olika världsbild. Vi träffades första gången i januari 2000 när vi skulle läsa in MCSE (Microsoftcertifieringen) och det var en utbildning som Komvux i Lerum anordnade.
Det tog ett tag innan vi började prata med varandra och jag vet faktiskt inte när det var. Gruppen som vara sammansatt av olika människor med olika bakgrund var en trevlig grupp och dagarna tillsammans var mycket trevliga. Vår lärare Andreas är en person med mycket humor och lärde oss allt vi kan (det är vi tacksamma för idag).
Det var nog någon gång under våren/sommaren (år 2000) som jag insåg att jag funnit en riktig vän. En vän som lyssnade och som stöttade mig. Det stöd som jag fick under utbildningen av Dennis var ovärderligt. Vi laborerade med uppgifter och arbetade tillsammans i många projekt och trivdes tillsammans. Men det var ingen kärlek, det var vänskap. Det stödet och den glädjen att få arbeta tillsammans finns fortfarande kvar. Vi är ett team som får saker gjorda tillsammans.
Däremot var det kärlek vid första ögonkastet när jag såg mina barn, när dom landade på min mage efter förlossningen. Sedan den dagen har det funnits en ovillkorlig kärlek till dom. Ingenting dom gör kan få mig att känna annorlunda. Visst finns det dagar då man vill adoptera bort dom, framförallt när dom är små men sedan kommer stunderna som gör livet värt att leva och då tillsammans med barnen. Kärleken till ett barn är så stor.
Bonus-mamma, Bonus-pappa, Bonus-mormor eller Bonus-morfar är titlar som vi alla får äran att inneha när vi bildar nya familjer (sammansatta familjer). Det är titlar som vi skall vara stolta över att vi få inneha. Äran att ta del av andras barn och förmånen att utveckla, påverka, stötta och umgås med dessa individer. Jag vet att både jag och Jari (som är Bonus-morfar) är extra stolta över att få ta del av Mollys uppväxt. Att få vara med och ”förlösa” ett barn så som jag, mormor och Emelie fick vara gör att man får ett extra band till varandra. Kärlek vid första ögonkastet – Ja, absolut! En kärlek som kommer att växa i samma takt som Molly.
Igår när vi gick och lade oss inser jag att efter 13 år tillsammans så är vänskapen lika stor, stödet finns där fortfarande men kärleken är större. Att få känna den känslan att man är älskad och få älska någon så det gör ont och samtidigt veta att imorgon när jag vaknar så finns han fortfarande där är underbar.
”Allt du behöver är kärlek. Kärlek är allt du behöver.” (John Lennon)
//Helena
COACHIT Facebook