Jag blir….
Glad; …när jag får sova …när jag får äta regelbundet …när killarna gör som jag säger …när killarna träffar kompisar och aktiverar sig …när Molly kommer på besök …när någon annan lagar mat …när jag får träna Trist och gnällig; …när solen skiner och jag måste gå och jobba …när det inte blir som jag har tänkt mig …när jag är trött …när jag inte har ätit bra och regelbundet Ledsen; …när jag får kritik som jag inte förtjänar …när jag får reda på att det snackas skit bakom min rygg Stressad; …när det finns tidplaner som jag följer men andra gör det inte …när jag har ett tydligt mål men inte når dit pg a omgivningen …när saker måste göras men jag har ingen lust, typ städa Arg; …när jag blir stressad och ledsen… …när jag inte fått mat på 4 timmar …när jag kommer hem efter att…
Det blir inte alltid som man tänkt sig…
Med tonåringar som är 15 respektive 17 år gamla kan man aldrig riktigt veta hur dagen kommer att se ut. Saker som jag sett framemot under flera månader faller pladask av att dom faktiskt inte vill samma sak. Så här står jag med bilen full av packning; och yngste sonen tar moppen och åker åt ett helt annat håll än vad jag tänkt mig. Så den vecka som jag har semester och tänkt fira med att spendera i huset på Hönö får nog ställas in. Jag får troligen packa ur bilen igen och ägna mig åt att göra dagsturer till havet och min oas. Varför är det alltid jag som skall offras? Med 10 veckors sommarlov kunde man ju önskat att dom kunde stå ut med några dagar vid havet, inte för deras skull utan för min. Att sura och att fly är väl bästa sättet att undkomma och kanske…
Sommar, ledighet, träning och jobb
Varje sommar så får jag en känsla att jag vill göra så mycket. Planer ritas upp över underhåll av huset med trädgård, platser som jag vill besöka och andra saker som jag vill göra. Denna sommaren är inget undantag men till skillnad från övriga år så är det svårt att få med sig familjen. Killarna har sitt eget liv och de utflykter jag vill göra lockar inte alltid maken. Så jag får helt enkelt ta dagarna som dom kommer och göra det som känns bra för just den dagen. En stor fördel är att vi får lite hjälp hemma av äldste sonen som grejar med trådgården (sommarjobb), det gör att det blir lite enklare :-) Några veckor i stugan på Hönö blir det förstås, allt beroende på väder men några salta dopp vill jag förstås hinna med. Troligen får doppen bli i torrdräkten eftersom det finns att göra med slangar…
Ibland blir det som man tänkt sig…
I de bästa av alla världar får man allt man pekar på, har en fin familj, har de finaste vännerna, bra jobb och en hälsosam livsstil. Att träna har varit en stor del i hela mitt liv. Från att vara ett aktivt barn, till att spela fotboll, badminton mm så blev jag som 15-åring Aerobicinstruktör. Vi tränade i idrottshallar och i udda utrymmen men när jag år 1993 klev in på Lerums Sportcentrum (Bollhallen) och fick instruera insåg jag att detta är något jag verkligen älskar. Så det var så det startade, min idrottslärare var Aerobicinstruktör och blev min mentor. 1995 fick jag jobb på GSK Friskvård där jag fick en ny Mentor, Helena. Helena var en pigg tjej och tillsammans startade vi gymmets Aerobic-del (Stig Center). En kul resa och jobbig på flera olika sätt (men det skall vi inte gå in på här). Efter ett tag lämnade Helena…
Glädjen som blev till oro
Jag kände att jag måste få skriva lite om hur det har sett ut. Sonen som fyllde 15 år gick AM-utbildningen i början av februari och i samband med det sökte vi då lämplighetsintyg. Idag med facit i hand så borde jag gjort det långt tidigare. Trafikverket ville då att vi skall ha ett läkarintyg eftersom sonen har Asperger (högfungerande autism). Eftersom hans läkare på Habiliteringen hade slutat så ville den nya läkaren inte skriva något intyg utan krävde då en utredning. En utredning som krävde en remiss osv… Ni förstår ju (och kanske har ni läst min blogg tidigare) att allt detta tar tid. Efter utredning, kommer läkarintyget och efter samtal med en mycket tjänstvillig kvinna på Trafikverket så kommer lämplighetsintyget på bara några dagar. Vi bokar då teoriprov direkt. Första provet misslyckades och sonen upplevde att han inte fick tillräckligt med tid. Jag ansöker då om mer tid…
Flera olika möten
Under de senaste veckorna har jag mött människor i olika situationer, positioner och på olika platser. Inser ödmjukt att alla dessa olika människor spelar sina roller och följer ett förväntat mönster. De påverkar och en del berör medan andra skulle kunna lika gärna kunna bo på månen. På VD/IT-chefsträffen i förra veckan delades vi upp i grupper med hälften VD:S och hälften IT-chefer. Redan vid första samtalet så kunde jag se vem som var vem. Med rollen kommer en inställning eller kanske attityd. Att vara ansvarig, att leda en grupp, peka ut riktningen och framför allt finnas där när det finns frågeställningar är viktiga saker hos en chef. Men hur är det att vara en ledare? Ledaren i mig är en öppen, utåtriktad, positiv och framförallt en målinriktad stresstålig person. Chefen i mig är uppgiftsorienterad, drivande, entusiasmerande och övertygande. Ledaren/chefen ser framåt och vill se till gruppens bästa, att veta…
Hur många tårar kan det finnas?
Så kampen fortsätter, kampen om betygen i skolan, kampen om att få mopeden leveransklar från butiken, kampen om att gå upp på morgonen men främst av allt det stora fokuset just nu: mopedkortet. Igår var det dagen då teoriprovet skulle skrivas. En dag som jag startade med ont i magen. En ångestfylld dag då jag visste att maken skulle hämta sonen på skolan och köra till Hisingen där det var en hel process innan man fick skriva provet. Ringer flera gånger och undrar hur det går; självklart har dom det under kontroll. Så startar provet och maken väntar utanför. Jag sitter som på nålar på kontoret och väntar på att dom skall ringa… Varför ringer dom inte… det går en timme och efter det hör jag ifrån dom… snubblat på målsnöret… Besvikelsen är stor och jag vet inte hur sonen hanterar det. Inte nog med att teoriprovet gick dåligt så…
Förvåningen som blir…
…. När jag berättar om mina ansvarsområden på jobbet. Blicken som jag får när jag säger att det ”bara” är jag som jobbar med IT… Kommer förvåningen av att jag är kvinna eller för att jag är blond? När frågorna fortsätter och resonemanget förs kring strategier mm så utbrister personen mitt emot: ”- Imponerande!” Och ett ifrågasättande om vad som kan hända om jag blir sjuk, slutar eller om något akut händer. Att spendera en hel dag med ett helt gäng IT-chefer/CIO:er som jobbar inom kommun/landsting/myndighet får mig att inse att jag är minoritet, och att min roll som teknisk/strategisk/operativ/administrativt ansvarig IT-chef är en roll som väldigt få kvinnor innehar. Förutfattade meningar finns det alltid och som vanligt känner jag mig helt malplacerad och tänker att vad har jag gemensamt med alla dessa män. Men så kommer vi till ”runda-bords-diskussioner” och diskussionerna är intressanta. Man lyssnar och tar del av…
Inspiration att leva – med eller mot vinden?
Ibland är livet lättare att leva och andra dagar finns det knappt luft kvar att andas in när man går och lägger sig. Medvind i livet, då allt flyger förbi och man studdsar fram och får till allt precis som man vill. När flytet finns så gäller det att göra det man skall och inte tveka. Smida medan järnet är varmt. Varför är det inte alltid så enkelt, lätt och smidigt att leva? Vad är det som gör att man hamnar i svackor och tunga dagar? Som kvinna kan man ju alltid skylla på PMS men är det bara kvinnor som har dessa svackor? Ja, jag tror många gånger att män har det enklare än kvinnor. De tunga delarna med barnen, hemmet, ansvaret och med en karriär så har jag åtminstone en tyngre tillvaro än min make. Har alla män denna lättnaden som har en kvinna/fru som tar hand om…
Svårigheter…
I min vardag möts jag av vardagliga utmaningar som; det finns ingen mjölk (då kan jag inte äta frukost), det är bara tråkiga lektioner i skolan (så då behöver jag inte vara delaktig), det är tråkigt och jag har inget att göra (så därför kan jag sova bort hela dagen)… osv… Utmaningen just nu är MOTIVATION. Vad är motivation? Jag har skrivit tidigare om morötter och inser att på åtta år så kvarstår frågan. Att hitta ”den där känslan”, drivet att göra det som måste göras för att lyckas få ihop betygen inför gymnasievalet. Planen är tydlig, han vet vad han vill men varför inte göra något vettigt med tiden i skolan. Lärarna vill så mycket och erbjuder alla möjliga lösningar, specialanpassade efter sonen, Pys-paragrafer, enklare hemuppgifter, stöd i klassrummet och andra aktiviteter istället för vanliga lektioner. Dom upplever trots stor frånvaro att han vill men verkar omotiverad. Det blev…