Reflektioner från tillvaron
Ni som träffar mig i min vardag vet att livet är långt ifrån en ”vardag” just nu. Att dubbelarbeta är något av det svåraste jag har gjort. Fast besluten att jag skall bilda mig en uppfattning om vad jag vill göra i framtiden parerar jag Mamma-rollen, IT-chefen, PT:n och gruppträningsinstruktören i ett fullspäckat schema dagar, kvällar och helger. Ja, just nu är det mycket men det är oerhört givande. Planer för framtiden smids och jag börjar hitta de guldkorn som jag vet är viktiga för att jag skall känna mig uppskattad och för att helt enkelt må bra i min yrkesroll. Att få utveckla människor, mötas och se hur de tar kliv framåt, driver mig. När jag möter motgångar driver det mig ännu mer framåt. Jag har en stor tilltro till mig själv och när det blåser stormar så vill jag bara åka med, gärna med dubbla segel och se…
Att följa sin dröm
Att göra det man vill och känna att nu är jag på rätt väg känns så bra. För första gången på länge ser jag ljuset i tunneln. Jag vet vad jag vill och nu är det dags att jobba för det. Skolan har startat och båda mina killar har lyckats komma upp på mornarna (vilket var den största oron inför skolstarten, nja kanske en smula överdrivet men…). Yngste sonen startar sitt sista år i grundskolan, 193 cm lång och kör moppe… Vart tog åren vägen? Äldste sonen börjar sitt andra år på gymnasiet och börjar bli vuxen. Det är också en viss tillfredställelse att se hur strukturen börjar falla på plats. Han planerar och har efter snart 10 år i skolan förstått att en planeringskalender är bra! Äntligen! vi har också börjat övningsköra och det kommer vi att fortsätta med hela hösten och förhoppningsvis har hela familjen körkort (av…
Glädjen som blev till oro
Jag kände att jag måste få skriva lite om hur det har sett ut. Sonen som fyllde 15 år gick AM-utbildningen i början av februari och i samband med det sökte vi då lämplighetsintyg. Idag med facit i hand så borde jag gjort det långt tidigare. Trafikverket ville då att vi skall ha ett läkarintyg eftersom sonen har Asperger (högfungerande autism). Eftersom hans läkare på Habiliteringen hade slutat så ville den nya läkaren inte skriva något intyg utan krävde då en utredning. En utredning som krävde en remiss osv… Ni förstår ju (och kanske har ni läst min blogg tidigare) att allt detta tar tid. Efter utredning, kommer läkarintyget och efter samtal med en mycket tjänstvillig kvinna på Trafikverket så kommer lämplighetsintyget på bara några dagar. Vi bokar då teoriprov direkt. Första provet misslyckades och sonen upplevde att han inte fick tillräckligt med tid. Jag ansöker då om mer tid…
Hur många tårar kan det finnas?
Så kampen fortsätter, kampen om betygen i skolan, kampen om att få mopeden leveransklar från butiken, kampen om att gå upp på morgonen men främst av allt det stora fokuset just nu: mopedkortet. Igår var det dagen då teoriprovet skulle skrivas. En dag som jag startade med ont i magen. En ångestfylld dag då jag visste att maken skulle hämta sonen på skolan och köra till Hisingen där det var en hel process innan man fick skriva provet. Ringer flera gånger och undrar hur det går; självklart har dom det under kontroll. Så startar provet och maken väntar utanför. Jag sitter som på nålar på kontoret och väntar på att dom skall ringa… Varför ringer dom inte… det går en timme och efter det hör jag ifrån dom… snubblat på målsnöret… Besvikelsen är stor och jag vet inte hur sonen hanterar det. Inte nog med att teoriprovet gick dåligt så…
Förvåningen som blir…
…. När jag berättar om mina ansvarsområden på jobbet. Blicken som jag får när jag säger att det ”bara” är jag som jobbar med IT… Kommer förvåningen av att jag är kvinna eller för att jag är blond? När frågorna fortsätter och resonemanget förs kring strategier mm så utbrister personen mitt emot: ”- Imponerande!” Och ett ifrågasättande om vad som kan hända om jag blir sjuk, slutar eller om något akut händer. Att spendera en hel dag med ett helt gäng IT-chefer/CIO:er som jobbar inom kommun/landsting/myndighet får mig att inse att jag är minoritet, och att min roll som teknisk/strategisk/operativ/administrativt ansvarig IT-chef är en roll som väldigt få kvinnor innehar. Förutfattade meningar finns det alltid och som vanligt känner jag mig helt malplacerad och tänker att vad har jag gemensamt med alla dessa män. Men så kommer vi till ”runda-bords-diskussioner” och diskussionerna är intressanta. Man lyssnar och tar del av…
Lite av varje
En månad på nya året har passerat och känslan av ”tar det aldrig slut” är tillbaka. Trött och knappt talbar på morgonen, svårt att komma ur sängen, ingen motivation till att äta nyttigt och hemmet ser ut som ett bombnedslag. Jo men med tankarna och målet lite längre fram plockar jag upp kroppen ur det mörka hålet och går till jobbet. Mycket medveten om att dagen kommer att gå långsamt och allt ”jobb” hemma finns kvar där. Helgen passerade som vanligt lika snabbt som jag hann tänka ”sova länge”. Dubbla pass på gymmet (ja, ni läste rätt – åkte mellan Stenkullen och Alingsås i lördags), hela familjen/släkten hemma på kalas i lördags, middag och kvällsmys med Mindy och Molly. Ägnade hela söndagen till att renovera sovrummet – blev såååå himla bra :-) Varför känns det då som att jag behöver mer helg, mer tid?! En klok kvinna sa häromdagen att…
Frågan: ”Hur är det?” Eller ”Hur mår du?”
Så många gånger om dagen som man både ställer frågan och svarar på den. Varför ställer man frågan? Ibland tror jag att det är en artighetsgrej att för att ha något att prata om så ställer man frågan. Självklart finns det de gånger som frågan ställs av omtanke men många gånger då av oro. Det händer att man ställer frågan och man får svaret: tack det är bra! Ofta får man frågan tillbaka; hur mår du? På den här nivån är det oftast en dialog på övergripande nivå eller kanske en icebreaker. Jag brukar oftast svara: jodå, det är bra. Sedan kan dialogen fortsätta med allt det andra man vill prata om. Det har hänt att jag frågat av just ovanstående anledning och fått ett långt utlägg om hur personen ifråga faktiskt mår. Det är ofta inte när personen mår bra som man får utlägget utan snarare tvärtom. Så om…
Håret = identitet eller inte?
Nu var det ett bra tag sedan jag skrev och tänkte att idag kan jag skriva några rader. Hur viktig är frisyren? Varje dag när jag vaknar så är håret som en stor peruk som måste ”blötas” för att få till något som är värt att kalla frisyr. Ibland väljer jag att sätta upp det i en fläta, knut eller bara en enkel tofs. Hur jag väljer att göra med håret ger mig en möjlighet att sätta lite prägel på vem jag är för dagen. Flätan känns mer som ”Helena på väg till gymmet”, knuten ger en mer strikt personlighet och i kombo med kavajen så känner jag mig lite mer ”business”. Den enkla tofsen är sällan men blir ofta om jag inte har några möten eller motsvarande. Om jag har långt hår eller kort hår säger det något om min personlighet? När jag var yngre var bilden av att…
Det närmar sig nu…
Aldrig har jag längtat så efter att få plocka fram julen; ljusstakar, gardiner, stjärnor mm Jag myser mig igenom Nordstan varje morgon och eftermiddag till och från tåget; granar, stora kulor, kransar i taket och en massa glittrande ljusslingor. Till och med i Floda är julen på G med underbara grangirlanger :-) Funderar på att tjuvstarta med lite stjärnor redan i helgen och stryka gardinerna för att kunna hänga upp dom i veckan. Börjar tro att jag är lite knäpp när jag inser att den nya toaborsten är röd och att jag faktiskt köpt röd badrumsmatta och matchande handdukar. På mitt kontor på jobbet är redan ”granen” monterad och Adventsljusstaken står på plats med fyra stora blockljus. 50 röda kulor skall dekorera den nya granen och röda doftljus skall sprida en härlig stämning på mitt rum. Så målet för helgen få bli att dekorera utsidan; träden, alla räcken och förstås…
Skall man gå på magkänslan..
Ibland är det lätt att få en känsla, en känsla som är jobbig att skaka av sig. Idag har varit en sådan dag, en där jag fått känslan av att hela världen är emot mig. Visst PMS och alldeles för mycket ”socker” men en olustkänsla som inte vill ge sig. Varför är det så? Varför går det inte över? Dennis säger att han är på ”min sida” men känslan vill verkligen inte släppa taget. Jag inbillar mig att det kommer att gå över när jag fått träna men det känns inte som om detta är något som bara kommer att försvinna. Förändringar är ju inte alltid till det bättre men som den positiva person jag är så vill jag gärna tro att det kommer att bli bra. Allt har sin tid. Inbillar mig att om jag bara ”gör mitt jobb” så blir allting bra men känner hur jag dör inombords.…