Lite av varje
En månad på nya året har passerat och känslan av ”tar det aldrig slut” är tillbaka. Trött och knappt talbar på morgonen, svårt att komma ur sängen, ingen motivation till att äta nyttigt och hemmet ser ut som ett bombnedslag. Jo men med tankarna och målet lite längre fram plockar jag upp kroppen ur det mörka hålet och går till jobbet. Mycket medveten om att dagen kommer att gå långsamt och allt ”jobb” hemma finns kvar där. Helgen passerade som vanligt lika snabbt som jag hann tänka ”sova länge”. Dubbla pass på gymmet (ja, ni läste rätt – åkte mellan Stenkullen och Alingsås i lördags), hela familjen/släkten hemma på kalas i lördags, middag och kvällsmys med Mindy och Molly. Ägnade hela söndagen till att renovera sovrummet – blev såååå himla bra :-) Varför känns det då som att jag behöver mer helg, mer tid?! En klok kvinna sa häromdagen att…
Lycka är…
En gång i månaden får sonen förmånen att åka på ett av kommunens anordnade läger. Ett läger där det finns engagerade, pedagogiska och kompetenta ledare. Ledare som kan ta hand om tonårskillar med NPF-(Autism)diagnoser. Långt ifrån alla gånger får vi sonen att åka och vi börjar redan på måndagen samma vecka att prata lite försiktigt om att till helgen är det läger… en sur min och en tystnad som inte går att läsa av. Vill han eller vill han inte? När onsdagen kommer så ringer ansvarig ledare och berättar om planerna för helgen. Ofta är det saker som killarna tillsammans önskat att få göra och det brukar vara allt från Laserdome till shopping. Dom lagar mat ihop men äter också pizza, McDonalds osv. Hyr film och tar det lugnt. Denna helgen var det bad, shopping och bio som var planen och sonen var skeptisk. Torsdagens kväll innebar att jag packade…
Frågan: ”Hur är det?” Eller ”Hur mår du?”
Så många gånger om dagen som man både ställer frågan och svarar på den. Varför ställer man frågan? Ibland tror jag att det är en artighetsgrej att för att ha något att prata om så ställer man frågan. Självklart finns det de gånger som frågan ställs av omtanke men många gånger då av oro. Det händer att man ställer frågan och man får svaret: tack det är bra! Ofta får man frågan tillbaka; hur mår du? På den här nivån är det oftast en dialog på övergripande nivå eller kanske en icebreaker. Jag brukar oftast svara: jodå, det är bra. Sedan kan dialogen fortsätta med allt det andra man vill prata om. Det har hänt att jag frågat av just ovanstående anledning och fått ett långt utlägg om hur personen ifråga faktiskt mår. Det är ofta inte när personen mår bra som man får utlägget utan snarare tvärtom. Så om…
Plockar upp spillrorna
För er som läser regelbundet vet att jag har en son med autism där jag varje dag kämpar med skola, mat, motivation och framförallt att få honom att gå upp varje dag. Lovet är en frizon, en period utan krav. Detta ger både mig och sonen en period av lättnad, en stund att andas och bara vara. Så varför låter vi oss då påverkas av barnens far som ringer på julaftonsförmiddag och ställer krav samt är otrevlig i telefon. Ett samtal som fick mig till tårar och dessutom störde den dagen på året som är en av de svåraste, en dag fylld med ångest och så många år med ledsna julaftnar. Som tur var åkte Joakim med äldsta dottern och vi kunde skona honom från samtalet och den enda som grät var jag. Så kom dagen då äldste sonen åkte till sin pappa och lillebror blev kvar hemma… Och samtalet…
Nytt år! Julen som gick! Livet just nu!
Idag är det exakt en vecka sedan jag var på jobbet. Ledigt i dagarna 6 med julmat, julgodis och en massa vilande så kändes det faktiskt helt OK att gå dit. Lite trött på morgonen och segt att gå upp, ja, men ändå helt OK. Är det distans man behöver för att tycka att det är kul igen? eller är det förutsättningarna runt omkring oss som ändras? Långa lata dagar med TV/Film/Mat och några kortare turer utanför huset är inte riktigt jag. Jag vill att det skall hända saker. Bästa dagen på ledigheten var juldagen då vi möblerade om och strukturerade vårt arbetsrum, vilken glädje när man plötsligt känner att man få saker gjorda. Att bara vakna och sedan somna om igen och gå i en dvala kan få mig djupt deprimerad. Inser nu att jag har förmodligen inte bara varit otrevlig utan även osocial också under de senaste dagarna.…
Livet är som en berg-o-dalbana
Har ni tänkt på hur man åker upp och ner hela veckorna och i bästa fall så bromsar tåget till en liten kort stund under helgen innan man ger sig ut igen. Måndagsmorgon börjar med en ordentlig uppförsbacke och därefter är det bara att kasta sig ut i kurvor, nerförsbackar till att ibland ta en liten kulle uppför igen för att sedan få fart igen. Ibland går det så fort att man blir viktlös och det känns som att man fullständigt tappar kontrollen över tempot och sin egen förmåga. Tur att det bara är korta stunder. Året 2013 har varit både som en berg-o-dalbana och en karusell, en åktur som varat länge och det känns som att jag nu är redo att bromsa in och faktiskt gå av tåget en stund. Jag kan känna den där tyngden i kroppen som man får när tåget kraftigt bromsar in och likaså hur…
Håret = identitet eller inte?
Nu var det ett bra tag sedan jag skrev och tänkte att idag kan jag skriva några rader. Hur viktig är frisyren? Varje dag när jag vaknar så är håret som en stor peruk som måste ”blötas” för att få till något som är värt att kalla frisyr. Ibland väljer jag att sätta upp det i en fläta, knut eller bara en enkel tofs. Hur jag väljer att göra med håret ger mig en möjlighet att sätta lite prägel på vem jag är för dagen. Flätan känns mer som ”Helena på väg till gymmet”, knuten ger en mer strikt personlighet och i kombo med kavajen så känner jag mig lite mer ”business”. Den enkla tofsen är sällan men blir ofta om jag inte har några möten eller motsvarande. Om jag har långt hår eller kort hår säger det något om min personlighet? När jag var yngre var bilden av att…
Att vara rik…
… är inget jag strävar efter. Pengar är nödvändigt för att leva i denna världen och jag tänker att jag är lyckligt lottad som kan arbeta heltid, extra och lite till för att ha lite pengar över till vardagslyx. Men pengar är inte allt… Nej, man är rik när man får vara frisk! Att varje dag kunna gå upp och gå till jobbet är ju inte alla som kan. Den smärtan som jag fick för drygt en månad sedan och de ”bekymmer” som jag haft efter det har varit allt annat än trevligt. Man bli lite ”disträ”, frånvarande och kraftlös av att inte må riktigt bra. Att vara frisk är verkligen att vara rik. Men den största rikedomen är ändå barnen och numera även barnbarnen. Att se våra killar och tjejer växa upp, skapa sina egna liv men samtidigt känna att dom väljer att umgås med mig och maken är…
Det närmar sig nu…
Aldrig har jag längtat så efter att få plocka fram julen; ljusstakar, gardiner, stjärnor mm Jag myser mig igenom Nordstan varje morgon och eftermiddag till och från tåget; granar, stora kulor, kransar i taket och en massa glittrande ljusslingor. Till och med i Floda är julen på G med underbara grangirlanger :-) Funderar på att tjuvstarta med lite stjärnor redan i helgen och stryka gardinerna för att kunna hänga upp dom i veckan. Börjar tro att jag är lite knäpp när jag inser att den nya toaborsten är röd och att jag faktiskt köpt röd badrumsmatta och matchande handdukar. På mitt kontor på jobbet är redan ”granen” monterad och Adventsljusstaken står på plats med fyra stora blockljus. 50 röda kulor skall dekorera den nya granen och röda doftljus skall sprida en härlig stämning på mitt rum. Så målet för helgen få bli att dekorera utsidan; träden, alla räcken och förstås…
Skall man gå på magkänslan..
Ibland är det lätt att få en känsla, en känsla som är jobbig att skaka av sig. Idag har varit en sådan dag, en där jag fått känslan av att hela världen är emot mig. Visst PMS och alldeles för mycket ”socker” men en olustkänsla som inte vill ge sig. Varför är det så? Varför går det inte över? Dennis säger att han är på ”min sida” men känslan vill verkligen inte släppa taget. Jag inbillar mig att det kommer att gå över när jag fått träna men det känns inte som om detta är något som bara kommer att försvinna. Förändringar är ju inte alltid till det bättre men som den positiva person jag är så vill jag gärna tro att det kommer att bli bra. Allt har sin tid. Inbillar mig att om jag bara ”gör mitt jobb” så blir allting bra men känner hur jag dör inombords.…