Glädjen som blev till oro

Glädjen som blev till oro

Jag kände att jag måste få skriva lite om hur det har sett ut. Sonen som fyllde 15 år gick AM-utbildningen i början av februari och i samband med det sökte vi då lämplighetsintyg. Idag med facit i hand så borde jag gjort det långt tidigare. Trafikverket ville då att vi skall ha ett läkarintyg eftersom sonen har Asperger (högfungerande autism). Eftersom hans läkare på Habiliteringen hade slutat så ville den nya läkaren inte skriva något intyg utan krävde då en utredning. En utredning som krävde en remiss osv…
Ni förstår ju (och kanske har ni läst min blogg tidigare) att allt detta tar tid.
Efter utredning, kommer läkarintyget och efter samtal med en mycket tjänstvillig kvinna på Trafikverket så kommer lämplighetsintyget på bara några dagar. Vi bokar då teoriprov direkt.
Första provet misslyckades och sonen upplevde att han inte fick tillräckligt med tid. Jag ansöker då om mer tid och det är en blankett på flera sidor… Dessutom skall det då med ett läkarintyg igen.
Ringer och pratar med en handläggare och berättar att vi bokat en ny tid (onsdags) och hon säger att de ”förlängda provtiderna” är helt andra dagar och att man bokar dom separat. OK, meddelar sonen att han får skriva provet (70 frågor på 50 min) och att det får gå som det går. (Vi väntar inte på något förlängt prov!)
Onsdagens provtid kommer och denna gång är vi båda med. Pepp och lite snack om att det är OK att misslyckas innan han går in. Han säger till mig: ”- Man säger ju inte andra gången gillt”. Med det känner jag mig lugn, reaktionen om han misslyckas kommer att vara lugnare.
Maken och jag gör några ärenden och sedan åker vi tillbaka.
Möter sonen med ett papper i handen. Denna gång saknades det bara tre poäng. Besvikelsen är förstås stor men hanterbar. Dock hade tiden räckt till bra denna gång vilket kändes bra.
I bilen på väg hem bokar jag in ett nytt teoriprov, redan på fredagen.
Nu måste fokuset närmsta dygnet bli plugg.
Vi handlar inför kvällen och jag ser att han lider. Får honom dock att välja dricka men inte sugen på något pch inte heller hungrig.
På kvällen kommer mina föräldrar och efter middagen har vi frågesport ”körkortsteori”. Vi är fyra med körkort och frågorna är luriga. Mindy och Molly är med och gissar. Sonen hänger med oss hela kvällen och det känns oerhört bra.
Torsdagen är tung, jobbigt att gå upp. Mutar med nybakat bröd från ICA och försöker att resonera om teoriproven som jag gjort. Jag plockar med alla papper medan sonen äter (totalt ointresserad). Förklarar att det är nu bara de frågor som handlar om trafikregler kvar.
Han vill inte och jag slutar tjata. Lägger två prov på hans rum. Efter en timma kommer han och har gjort ett prov. Vi går igenom frågorna och alla är rätt. Jag har nu fått hans intresse och kan läsa och gå igenom teoriboken. En timme sitter vi och pluggar. Han lyssnar och lär.
På kvällen får jag honom att göra ett prov till… Alla rätt! Nu kommer självförtroendet.
Tidig fredagsmorgon (idag), går vi upp 06.30 och åker till Göteborg. Vi sitter i bilen. Repeterar genom att gå igenom alla frågor igen. Han har koll och jag märker att nu börjar han få självförtroende. Vi går in och väntar, dom ropar upp och han går in. (Även denna gång 50 min).
Jag väntar en stund i solen, sedan går jag in.
Nervös men förhoppningsfull! Han kommer ut; YES!!!
Kramas och ler, vi ringer maken! Vi måste hämta mopeden.
Nu är mopeden hämtade, påställd och försäkrad. Sonen har varit i Partille med två andra ”moppe-kompisar”.
Hemma en kortis, hämtade ”skumpan”, några muggar och åkte igen. Till sjön för att grilla Marshmallows. Lycka! Frihet!
Idag ler mamma-hjärtat, samtidigt som oron för att något hemskt skall hända plötsligt har dykt upp… #ontimagen
”Mycket utav det vi oroar oss för inträffar inte!”
//Mamma-Helena

COACHIT Facebook

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *