När det gäller…

När det gäller…
… livet är sårbart…

 

Att som förälder få ett samtal från polisen en sen tisdagskväll är min värsta mardröm. Inser att sönerna har förstått att deras mamma inte behöver dessa samtal och oftast när det gäller så ringer dom Dennis säkerligen för att skona mig. Tyvärr så kommer reaktionen ändå, denna gång två dygn senare efter att allt praktiskt var löst och vi landat hemma i att allt är OK.
Ja, onsdagen flöt på även om den tillbringades i ett stort vakum av läkarbesök, telefonsamtal med kuratorer, försäkringsbolag osv nytt SIM-kort, beställning av körkortspapper, nytt bankkort osv. Allt detta jobb och alla dessa tårar för att två män rånade sonen och hans tre vänner förra tisdagen. Joakim hade 5:-, busskort, bankkort, körkort och en gammal iPhone 4… Istället fick vi ett tråkigt slut på påsklovet, sparkar över bröstkorg/revben (vilket resulterat i blod i urinen), en ledsen och nedstämd tonåring och en mamma som inte orkat ta tag i livet på en vecka.
Ja ibland blir man inte bara ledsen utan även arg, besviken och mest av allt orolig.
Skall det behöva vara så här? Skall man inte kunna låta sina barn vara ute på kvällarna?
Skall jag behöva oroa mig för pistolhot, misshandel och rån varje gång killarna ger sig hemifrån?! Att bli hotad till livet för fem kronor?
Att uppfostra två unga män i Göteborg/Lerum/Tollered innebär att man ständigt resonerar om rasism, orättvisor, dålig kollektiv trafik och tristess över att det inte händer någonting.
Båda mina killar har nu blivit misshandlade av invandrare, den ena i Alingsås och den andra i Göteborg. Att vi har ett dåligt utbud av ungdomsverksamhet i Lerums kommun är förstås ett bekymmer, något som gör att våra ungdomar drar sig till andra orter.
Jag som mamma har alltid kört och hämtat killarna över allt men nu när dom är ” stora” så vill man inte hänga med mamma mer.
Hur gör man nu? Orolig men så tacksam för att allt har gått bra. Några rutinkontroller kvar och förhoppningsvis mår sonen bra fysiskt. Nu återstår bara den psykiska delen.
Onsdagen en vecka senare och livet rullar på. Mer eller mindre problemfritt.
Tänk vad snabbt förutsättningarna kan förändras och vad annorlunda världsbilden blir av en liten incident.
Tacksam för allt stöd, förstående kollegor, vänner och familj – utan ert stöd hade jag inte varit där jag är idag – på fötterna.
”Var rädda om varandra!”
//Mamma-Helena

COACHIT Facebook

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *