Ni som följer mig här och inte i de andra sociala medierna kanske undrar hur det gått med min utbildning?
Igår kom det efterlängtade svaret. Att ett kuvert med ett besked kan betyda så mycket.
Lika mycket som jag längtat efter beskedet om min licens går nu sonen och väntar på sitt intyg om att få köra moped. Efter att ha genomfört körskoleutbildningen för moped visar det sig att Trafikverket behöver ett läkarintyg om impulskontroll. Då sonen inte äter mediciner eller har några epilepsianfall och inte heller några svårigheter med koncentration tror man ju att det löser Habiliteringen i Alingsås enkelt. Men tydligen inte… Igår hade dom inte ens påbörjat ärendet trots att det är över tre veckor sedan jag ringde.
Med gråten i halsen och en ilska som inte gick att dölja skrek jag högt på sekreteraren som tog emot ärendet. Ber om att få prata med ansvarig för Habiliteringen och blir kopplad. En kvinna som inte vet något och dessutom tycker att hon måste börja reda upp vad som gått fel. Jag förklarar lugnt och stilla att jag inte bryr mig om vad som hänt utan vill bara att dom ordnar med intyget så vi kan komma vidare och få göra teoriprovet. Dom vet hur vi varje dag kämpar för att motivera och peppa för att det skall bli bra i skolan. Just nu finns det ett fokus, ett fönster där sonen och hans vänner pratar moppar och pluggar… Vi kan inte stänga fönstret bara för att Habiliteringen inte har koll.
Ledsen, arg, besviken går jag från kontoret (igår) och vet inte hur jag skall förklara detta för sonen. Pratar med maken om problemet och vi får helt enkelt avvakta lite och se. Jag får fortsätta att jaga personalen på habiliteringen och ser till att dom ordnar intyget så fort det bara går.
I samma stund som vi pratar om intyg så öppnar maken posten och där ligger mitt kuvert från Safe Education. Ett brev som jag längtat efter. Maken läser att jag är godkänd och i korta drag om de olika momenten. Jag vill gråta av lättnad men också av sorg över att sonen inte fått sitt.
Idag har jag fortsatt kampen om det försvunna intyget och njuter av att jag faktiskt kan titulera mig som Personlig Tränare! I helgen skall vi åka och titta på mopeder och försöka hitta lite glöd och motivation till sonen.
”I segerns stund förtjänar man champagne,
i nederlagets behöver man den.”
//PT-Helena
COACHIT Facebook